ansa

Bilderna är som vanligt tagna av Pauie.

Sometimes love comes around and it knocks u down..Just get back up when it knocks u down.

Innan det var dags att cykla hem från jobbet ikväll så gick jag och några av mina arbetskollegor ut på våran vanliga kaffe och cigg paus. En del på jobbet är ju i sisådär 50-årsåldern och har varit med om mycket mer än mig. Det är alltid intressant att höra på deras berättelser. Idag berättade en kollega för mig om hur hon förlorade sin mamma.

Jag tänker ofta på döden. Inte så att jag går runt och tänker på att jag själv ska dö, det gör jag aldrig. Utan på att om någon jag älskar skulle dö. Det är min största rädsla! Jag kan inte föreställa mig vilken sorg jag kommer känna när någon av mina föräldrar dör. Eller att de blir så gamla så att de har ont överallt, inte kommer ihåg någonting etc.

När jag började jobba inom Hemtjänsten, hatade jag det. Allting var så nytt för mig, sorgen de gamla kände, hur ont de hade, hur mycket de led, hur tråkigt de hade. Det var alldeles för mycket verklighet för mig. Jag klarade inte av att ta det. Men tillslut vänjer man sig, som med allt annat. Men jag är en väldigt känslig människa som blir ledsen av att se någon annan ledsen. Men jag har lärt mig så fruktansvärt mycket av mitt jobb. Jag har utvecklats så himla mycket. Jag ser livet på ett annat sätt nu, jag förstår människor på ett annat sätt.
Samtidigt finns det självklart en del av de äldre människorna som inte är ledsna. Som glädjs åt alla minnen de har och slipper ha ont hela tiden och slipper känna sig ensamma.

Det jag har kommit underfund med är att den sociala biten betyder mer än allt annat. Alla äldre som har familj som bryr sig om dem, som kommer och hälsar på ofta och som ringer hela tiden, de är friskast. De som är ensamma tynar bort och blir sjukare och sjukare. Det är verkligen så! Det spelar ingen roll hur sunt de har levt och hur mycket pengar de har på kontot. Det som spelar roll är om de får kärlek!

Jag hatar att det finns så många människor där ute som är helt ensamma. Som inte har någon att dela med sig till, som inte har någon att bråka med, som inte har någon att prata med, som inte har någon att krama och som inte har någon att ringa till. Människor vars hem det alltid är tyst i. Människor som blir glada när en telefonförsäljare ringer, bara för att de har någon att prata med i någon minut.

Jag är så jävla glad över att jag inte är ensam. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur ensamt vissa har det. Och då gör det så jävla ont i mig!