ansa

Sitter hemma i Uppsala hos min fina pappa. Imorgon åker jag tillbaka till Oslo igen och med risk för att låta som världens kärleks tönt (vet att du kommer sitta och skratta åt det här blogginlägget Frida, din känslokalla människa!) så gör det så fruktansvärt ont i mitt hjärta just nu.

Jag har alltid och kommer alltid att vara beroende av mina nära och kära. Jag mår verkligen som bäst när jag har människor jag älskar och som älskar mig runt om mig. Det är då jag känner mig fulländad. Det är endast då jag känner att inget fattas mig, att jag är riktigt lycklig. Jag har aldrig riktigt brytt mig så mycket om pengar, skönhet och framgång. För inget av det spelar någon roll om man inte har någon/några att luta sig mot, skratta med, kramas med, skoja med etc.. Det finns inget viktigare än kärlek. Nu när jag har varit hemma har jag gått runt som på små moln, jag har mått så jävla bra. Jag känner mig så trygg här med alla jag älskar!

Självklart saknar jag min pojkvän och några andra små busisar (Dani, Frida och Aida) men ändå.....

Men jag måste tänka positivt. Har iallafall äntligen fått komma hem och träffa alla igen och det är jag så jävla glad för.

Vill även säga att jag är riktigt jävla ledsen över att jag inte fick träffa min andra halva, den viktigaste i mitt liv nämligen (TADA SUPRISE) Sofia. Inte min fina Karlmark heller för den delen, men hon kommer ju på lördag eftersom att den lilla pyttan flyttar in hos mig och Fabian då :D DET däremot gör mig otroligt jävla glad. För vi kommer ha det så bra tillsammans. En utav dem finaste i mitt liv.

Uppsala kommer alltid vara en speciell stad för mig, då hela min familj bor här (min familj inkluderar även mina närmaste vänner) och jag kommer alltid älska den här staden för just den anledningen.

Om jag ska vara helt ärlig har den senaste tiden i Oslo varit lite känslosam och jobbig för mig, har nästan känt mig lite borttappad, vilsen. Har inte känt igen mig själv ibland. Det har varit en prövning för mig, en ganska svår prövning då jag många gånger har känt mig så jävla oerhört ensam, även fast jag aldrig egentligen är de. Som sagt, jag är en känslo människa ända ut i fingertopparna.

Jag glömmer aldrig vilka som finns vid min sida och jag kommer alltid finnas vid deras. Och de är det som är så jävla jävla fint.

Nu ska jag och min älskade pappi kolla på film. <3

puss.