ansa

Sitter hemma i Uppsala hos min fina pappa. Imorgon åker jag tillbaka till Oslo igen och med risk för att låta som världens kärleks tönt (vet att du kommer sitta och skratta åt det här blogginlägget Frida, din känslokalla människa!) så gör det så fruktansvärt ont i mitt hjärta just nu.

Jag har alltid och kommer alltid att vara beroende av mina nära och kära. Jag mår verkligen som bäst när jag har människor jag älskar och som älskar mig runt om mig. Det är då jag känner mig fulländad. Det är endast då jag känner att inget fattas mig, att jag är riktigt lycklig. Jag har aldrig riktigt brytt mig så mycket om pengar, skönhet och framgång. För inget av det spelar någon roll om man inte har någon/några att luta sig mot, skratta med, kramas med, skoja med etc.. Det finns inget viktigare än kärlek. Nu när jag har varit hemma har jag gått runt som på små moln, jag har mått så jävla bra. Jag känner mig så trygg här med alla jag älskar!

Självklart saknar jag min pojkvän och några andra små busisar (Dani, Frida och Aida) men ändå.....

Men jag måste tänka positivt. Har iallafall äntligen fått komma hem och träffa alla igen och det är jag så jävla glad för.

Vill även säga att jag är riktigt jävla ledsen över att jag inte fick träffa min andra halva, den viktigaste i mitt liv nämligen (TADA SUPRISE) Sofia. Inte min fina Karlmark heller för den delen, men hon kommer ju på lördag eftersom att den lilla pyttan flyttar in hos mig och Fabian då :D DET däremot gör mig otroligt jävla glad. För vi kommer ha det så bra tillsammans. En utav dem finaste i mitt liv.

Uppsala kommer alltid vara en speciell stad för mig, då hela min familj bor här (min familj inkluderar även mina närmaste vänner) och jag kommer alltid älska den här staden för just den anledningen.

Om jag ska vara helt ärlig har den senaste tiden i Oslo varit lite känslosam och jobbig för mig, har nästan känt mig lite borttappad, vilsen. Har inte känt igen mig själv ibland. Det har varit en prövning för mig, en ganska svår prövning då jag många gånger har känt mig så jävla oerhört ensam, även fast jag aldrig egentligen är de. Som sagt, jag är en känslo människa ända ut i fingertopparna.

Jag glömmer aldrig vilka som finns vid min sida och jag kommer alltid finnas vid deras. Och de är det som är så jävla jävla fint.

Nu ska jag och min älskade pappi kolla på film. <3

puss.

I fredags körde jag en Valborg i Oslo istället för Uppsala. Var väl kanske lite dags att prova något nytt, även fast jag tycker att Uppsala is The Place To Be on Valborg.
Det vart en lång dag och kväll. Gick upp 5.30 för att jobba till 15. Snabbt hem, för att sen bege mig till slottbacken, hann precis öppna en öl innan det började tokregna. Hem till Aida och Fridas kollektiv, grillade korv och drack en massor. Spykalas för Fridas del vid tolv. Jag drog vidare och mötte upp grabbarna, vi drog till Blå och dansade till stängning, sen drog vi hem till Lehne & co och deckade efter ett tag.

Igår hade jag en extrem bakis dag med baby. Vi kollade på The Shining, åt chips med dip och drack cola. Mös gjorde vi också.

Semare på kvällen drog jag hem till Aida och Frida (BIG suprise va?) så begav vi oss ut med två snubbar, som jag har haft världens fördomar mot (har sagt at dom är rassar, men hur många tror inte jag är rassar egentligen!? haha) som hursomhelst visade sig vara as sköna! Mycket skratt. När Rätt In stängde (baren som luktar urin och har en jukebox med gamla "klassiker" och där ölen kostar runt 30 kr) drog jag, Frida och Tintin ut på misslyckade äventyr, iallafall för min del. Men jag fick ÄNTLIGEN cykla lite, var överlycklig.

Tog bara några bilder när jag och Frida hade suttit oss i Slottsbacken.

Probably the best Valborg in the world.... Eller?

Alltså man kan inget annat än att älska den här mannen. VARFÖR fick jag aldrig se honom live!? Var han tvungen att dö!? Det skulle varit GULD att ha sett honom ju. Så jävla begåvad.