ansa

Nu är jag hemma igen. Har haft fyra helt otroligt underbara dagar med min baby. Det var som att sväva på moln hela tiden. Men nu känns det ju så jävla deppigt. Nu kommer vi förmodligen inte att ses förrän i december någongång och usch, jag orkar inte ens tänka på det. Jag är så van att ha Fabian här hemma, att alltid kunna åka till honom när jag behöver lite kärlek.
Jag vet att vi klarar det här, jag litar på honom till hundra procent. Man måste verkligen göra det om man ska ha ett långdistans förhållande. Men, jag kommer inte klara av att ha det så länge. Ärligt talat så flyttar jag hellre till honom än att bo här utan honom.

Jag känner mig ensam som fan just nu. Så jävla känslig, haha. Men alla mina vänner har pojkvänner som de alltid myser med. Och jag är så sjukt sällskapssjuk, känner mig så lätt ensam.

Men jag försöker tänka positivt. Visst, det är jobbigt att sakna. Men jag anser att saknad är något av de finaste som finns, om det är ömsesidigt, vilket det är för oss. Oss. Vi två.

Jag älskar oss.