ansa

Igår så fick jag höra de orden jag har väntat på i mer än fyra ord. Ord som jag ville höra mer än allt annat men aldrig riktigt vågade tro på att jag en dag skulle få höra dem. Men igår fick jag det.
"Michael åker från krigszonen idag, föralltid." Jag skulle aldrig kunna förklara hur det kändes att höra de orden. Aldrig. Jag sitter och gråter av lycka nu, medan jag skriver detta. Det känns fortfarande overkligt.
Dagen jag fick reda på att han skulle gå med i Marinkåren och åka ut i krig var den värsta dagen i mitt liv och jag minns den som igår. Dagen jag fick reda på att han hade klarat sig och skulle åka ifrån kriger var igår, och det var den bästa dagen i mitt liv.
Den bitande saknaden och den jävla oron, den jävlajävla oron som jag inte ens har orkat prata om, även fast den alltid har funnits där, hela jävla tiden. Bara att det har varit för jobbigt att prata om det. Jag har oftast svarat snabbt på frågor om Michael, har inte orkat. Förutom ibland, med mina närmaste vänner när jag inte längre kunde dölja det. Jag har mått dåligt, verkligen dåligt över det här i mer än fyra år. Och nu är det över. Och du överlevde, du klarade dig, även fast det var nära ögat ibland. Men allt det där spelar ingen roll nu. För du klarade dig.
Ingen kan förstå hur lycklig jag är över det här. Ingen. För ingen har kunnat förstå min saknad och min oro. Ingen.

Älskadeälskade du. Och nej, han är inte seriös på bilden för fem öre.