ansa

På tåget från Oslo till Sthlm läste jag ut boken "Marley and Me". Och seriöst.. jag satt och snyftade i typ en halvtimme på tåget, alla kollade lite konstigt på mig. Men fan vilken fin bok. Antagligen blev jag så rörd också för att jag tänker på mina egna två små hundar; Sigge och Siri. Många förstår inte hur man kan hysa en sådan stor kärlek för sina hundar. Men jag kan lova er att alla hussar och mattar där ute, förstår precis. Hundar skänker så otroligt mycket kärlek. Och jag tycker att författaren John Grogan verkligen satte ord på hur jag tänker om hundar:

"En hund har inget behov av flotta bilar, stora hus eller märkeskläder. Statussymboler har inget värde alls. En vattendränkt pinne duger alldeles utmärkt. En hund dömer inte andra efter deras färg, tro eller klass utan efter vilka de är på insidan. En hund bryr sig inte om ifall man är rik eller fattig, utbildad eller analfabet, smart eller trög. Ge den ditt hjärta och den ger dig sitt. Det hela var faktiskt ganska enkelt och ändå har vi människor, som är så mycket klokare och mer softisikerade, alltid haft svårt att fatta vad som verkligen betyder något och vad som inte gör det. Medan jag skrev min avskedskrönika om Marley insåg jag att allting som vi kunde behöva fanns där om vi bara öppnade ögonen. Ibland krävdes det en hund med dålig andedräkt, obildat sätt och goda avsikter för att vi skulle inse det. "

Denna bok var en av de finaste böckerna jag läst. Att läsa om hunden Marley, som var Johns och hela familjens bästa vän trots att han var olydig och hittade på massor av bus hela tiden. Så var han alltid lojal och en sann vän, genom allt.

Hundar är så jävla fina helt enkelt. Förstår inte hur man inte kan tycka det. Det enda dom begär är kärlek, promenader och mat. Och man får så jävla mycket tillbaka. En vän som alltid är dig trogen. Som tröstar dig när du gråter och blir överlycklig när du kommer hem.