ansa

- Ta vara på den här tiden barn, för tiden går alldeles för snabbt och rätt som det är så är ni gamla. Tiden går så otroligt snabbt.

Det var många som sa så, när jag var mindre. Då orkade jag inte ens höra på det, jag tog inte åt mig av ett enda ord. Jag var ju barn, jag var ung, jag var oförstörbar och jag skulle aldrig bli gammal.

Nu sitter jag här, 19 år gammal. Utan att förstå hur fan det kunde gå så jävla snabbt. Läskigt snabbt.

Jag tänker på mina första år på Storgatan. När jag som ett-åring lärde känna en av de absolut finaste jag har i mitt liv, Natasja. Hur vi alltid höll ihop, i vått och torrt. Det var alltid Vi mot Dem. Vi båda växte upp under svåra förhållanden, men vi förstod varandra så jävla bra. Trots att vi var små och trots att vi nästan aldrig sa ett ord om allt det svåra - så visste vi precis. Hon är ovärdelig Natasja, hon är som min syster, hon är familj. Oavsett hur många mil det än är emellan oss finns hon alltid hos mig.

När jag var fem började jag på Kvarngärdet. Det var där jag lärde känna min bästa vän, eller min Bästa Bästis, som vi kallade varandra då. Vi var som Helan och Halvan. Vi hade så sjukt roligt ihop. Vi pratade om allt och hon fanns där för mig igenom allt. Trots att hon kanske inte alltid förstod, så lyssnade hon och fanns där, alltid. Våra minnen är de dyrbaraste jag har. Alla våra resor, alla lekar på gården, alla dansuppvisningar, alla bus. Och minnen från när vi började upptäcka cigaretter, alkohol och killar. Under den tiden var det som att ständigt befinna sig på en bergochdalbana. Det var läskigt, spännande, nytt, roligt och samtidigt gjorde allt så jävla ont. Och vi delade alla de här känslorna, tillsammans. Vi klarade allt, för vi hade ju varandra, oavsett! Än idag finns det ingen jag har så otroligt roligt med och som förstår mig så bra, som Sofia. Hon får mig att känna mig trygg. Medan allt annat kan rasa närsomhelst, så står hon alltid bredvid mig, det vet jag. Och det gör mig trygg.

Tänker också på tiden jag lärde känna Paulina och Anni. Hur de räddade mig ifrån en väldigt svår period i mitt liv. Utan att förstå det själva. Hur de fick mig att må bra, endast av deras närvaro. Paulina är en utav mina bästa vänner och hon är så jävla unik. En vän för livet! Ingen är som hon. Och jag är så otroligt jävla glad över att hon finns i mitt liv.

Vet egentligen inte vart jag vill komma med det här inlägget. Vet bara att jag saknar barndomen och allt vad den innebar. Tiden går för snabbt. Jag känner mig aldrig riktigt glad längre, känns som att jag lever i någon slags nostalgi värld. Jag vill spola tillbaka tiden. För mycket hände, jag hann aldrig riktigt stanna upp och ta in allt. Det gick för snabbt. Allt gick bara för jävla snabbt.

Jag måste blicka framåt istället. Jag behöver flytta härifrån. Måste hitta spänning igen. Nu känner jag bara likgiltighet. Och det finns ingen värre känsla. Jag kommer aldrig växa ifrån mina närmaste vänner, men, jag har växt ifrån Uppsala.