ansa

Jag är så jävla less på allt snack om droger, jag är så jävla less på att ha det omkring mig hela jävla fucking tiden. Jag är less på det helt enkelt. Fan vad less jag är på det!

Det är sorgligt egentligen, att jag ens ska behöva känna så. För några år sen var droger mycket ovanligare. Nu hör jag snack om droger eller att nån röker varje dag, precis varje dag.

Visst, röka är ingen allvarlig drog i måttlig mängd. Men vem fan röker i måttlig mängd? Helt seriöst. Och sedan börjar de flesta testa annat, det blir tyngre och tyngre hela jävla tiden. Människor kan aldrig bara vara nöjda. Vi strävar alltid efter nya rus, att känna något nytt eller att inte känna alls. Hur lyckliga kan då människor vara? Och kom inte och säg att bara för att man tackar nej till droger så är man tråkig, det är snarare tvärtom. Jag känner ofta lyckorus enbart av att jag lever och att jag har så fina människor runt omkring mig. Det är de rusen som är de absolut bästa! Iallafall för mig.

Och visst, man lever bara en gång. Så varför då inte ta tillvara på livet i vaket tillstånd och skapa minnen som man sedan kan se tillbaka på och le. Istället för att röka bort alla minnen och inte komma ihåg de där små detaljerna som faktiskt gör livet så jävla vackert.

Människor som jag beundrar är inte de som pratar mest, festar hårdast, dricker mest och röker på. Människor jag beundrar är sådana som gör något de verkligen älskar, som njuter av varje levande minut och som, även fast de gått igenom många jobbiga perioder, faktiskt är riktigt nöjda med livet och som har lärt sig att uppskatta alla små ting som många inte ens lägger märke till.

Oj, nu svävar jag iväg som vanligt. Egentligen skulle jag bara skriva och säga att jag hade det mysigt med Paulina. Men så fastnade jag här! Nu ska jag gå och pussa på mina två lyckopiller, nämligen Sigge och Siri.